Så synd!

Så synd!

Jag träffade aldrig Astrid Lindgren. En gång såg jag henne på en teaterföreställning. Hon hade en solskärm på huvudet och mörka glasögon för det var en varm sommardag i Vimmerby.

Det var ett stort ögonblick för mig, för jag älskar verkligen hennes berättelser. När jag var liten bodde jag på landet och i fantasin lekte jag med Emil och Ida. Och när jag och min bror åkte in till stan med pappa och såg Pippi på de sju haven på bio blev jag ordentligt förälskad i Annika … Hon verkade så snäll och gullig.
Men den som hade hittat på allt det där fantastiska träffade jag aldrig. Jag började skriva barnböcker ungefär samtidigt som hon slutade skriva. Det var nog därför våra vägar aldrig möttes .

Och det kanske var tur. För vad skulle jag ha sagt …

Men nu har jag haft det stora nöjet att träffa både hennes barnbarn och barnbarnsbarn. Och här kommer en intervju som Astrid Lindgrens barnbarnsbarn Agnes har gjort med mig.

Läs den här!